Psykisk ohälsa del 1- Ni kommer inte kunna tysta mig

Jag fick en hel del negativt om det här, men jag kommer fortsätta skriva om psykisk ohälsa på Div1hockey. Jag tänker inte skjuta det här stora problemet som finns i vårt samhälle under mattan. Jag skrev för ett par dagar sedan på våra sociala medier och frågade följarna om de tyckte det var en bra idé, för det mesta möttes jag av positiva kommentarer och mejl om att det är så viktigt att jag gör detta. Men självklart fanns det även negativa. Negativa som tycker att detta inte hör hemma på en hockeysida och att jag bör ta detta på en egen Twitter och en privat blogg. Alla har rätt till sin åsikt, men jag säger såhär: Detta hör helt och hållet hemma på en hockeysida. Säger ni samma sak till hockeyspelaren David Selbergs familj? Han var HOCKEYINVOLVERAD och orkade inte mer, och det finns så otroligt många fler spelare, supportrar och andra människor inom hockeyn som mår otroligt dåligt men som inte vågar eller inte klarar av att ta tag i sin psykiska ohälsa. Detta är inget man ska skjuta under mattan med, det är livsfarligt. Komiskt nog var samtliga av dessa kommentarer och mejl jag fått från supportrar till Kalmar. Oklart varför denna trista inställning och attityd drabbat så många där och inte på andra ställen i Sverige. Det är ju enkelt, man har två väldigt enkla alternativ i det fallet: 1 – Klicka inte på inläggen om psykisk ohälsa så behöver ni inte läsa, 2 – Läs en annan hockeysida. Är det verkligen nödvändigt att försöka tysta ämnet helt och hållet när man har dessa två alternativ? En annan anledning till varför jag vill göra det här är att här når jag ut till så många fler. Våra bästa dagar har vi uppåt 20 000 besökare, vi har över 7000 följare på Twitter och över 2000 följare på Facebook. Min privata twitter använder jag ytterst ytterst sällan, och är dessutom låst (privat). Ska jag då sprida en vanlig blogg på min privata twitter som ej används och på min personliga Facebook där jag mest bara har min familj och mina vänner? Förstår ni skillnaden?

Jag fick så otroligt många mejl från privatpersoner, från hockeyrelaterat folk, supportrar, hockeyspelare, hockeytränare, oroliga föräldrar, familjemedlemmar vars barn har avslutat sitt liv i förtid och psykologer. Samtliga var så tacksamma för att jag vill lyfta det här utåt. För att jag vågar göra det som så många andra inte vågar. Jag blir så innerligt ledsen av att så många med psykisk ohälsa känner att detta är något man ska hålla inom sig och som ingen ska veta om. Det ska inte behöva vara så. Det beror så mycket på okunskap kring ämnet. Har man aldrig varit i situationen själv så är det inte lätt att förstå, men man kan försöka. Man kan bry sig om andra, för detta är ett så jättestort problem som så många lider av världen över. Dessa människor som redan mår dåligt ska inte behöva vara rädda för att bli dömda. Dessa människor behöver stöd! De behöver mitt stöd, de behöver ert stöd. Om människor där ute väljer att kasta skit på oss med psykisk ohälsa så tycker jag det säger mer om dessa hjärtlösa personer än de som lider. För de som lider av psykisk ohälsa är jävligt stora kämpar. De sitter på en enorm styrka för herrejösses vad de kämpar emot det här. De kämpar emot känslor, viljor som trycker på att man ska ge upp, en deppighet, en sorgsenhet, massor av tårar, noll självförtroende eller känsla för att man duger. För mig och så många andra kan det slå om på en halv sekund. Jag kan gå från sprudlande glad och sekunden efter ligger jag på golvet och gråter. Det krävs så otroligt lite för att det ska slå om. Jag fick till exempel en ångestattack och föll i gråt när jag såg att osten var slut hemma, på den nivån är det. Det känns som att man har en demon inom sig, man är inte sig själv och i många fall kan man inte kontrollera sig själv eller sina tankar fullt ut under sina dåliga stunder. Därför är det här stödet och förståelsen så otroligt viktigt. Sluta se ner på folk med psykisk ohälsa, sluta ös negativa kommentarer på dessa människor. Ni gör oss så fruktansvärt illa av allt negativt ni säger, även fast det inte uppfattas som en big deal för er så kan det bli världens sak för oss. Vi kan gå från jätteglada till att låsa in oss någonstans och klösa upp huden på kroppen, det är tyvärr så jag gör. Jag river och river till huden fläks upp för att smärtan ska kännas någon annanstans än inne i mig. Vissa skär sig. Vissa slår sönder saker. Vissa slår allt vad de har in i en vägg. Alla gör olika saker. Alla är olika starka. Vissa klarar av kämpa, vissa klarar inte av det mer. De klarar inte av att må så mer, de klarar inte av att bli dömda mer av alla iskalla människor som tycker att man är svag pga man drabbats. De där axelryckarna. De som tycker att man ska vara tyst om psykisk ohälsa. Är det inte roligare att få folk att må bra? Mår man inte bättre av att ha gjort en god gärning än att få andra att gråta och må dåligt? VI MÅSTE HJÄLPA, INTE STJÄLPA! Tänk på det nästa gång ni känner att ni måste gnälla och säga något negativt, ni kan orsaka enorm skada pga du var i ett så stort behov av att säga något som du egentligen inte behövt säga.

Jag ska erkänna en sak. Jag har hamnat i skiten igen. På något sätt har jag halkat ner för den där backen igen där jag har en lång uppförsbacke framför mig. Folk har varnat mig så mycket för det här när jag startade upp Div1hockey igen, men jag är först med att erkänna att jag inte är världens bästa på att lyssna på råd utan går gärna min egen väg. Jag har mycket som händer i mitt liv just nu, det tillsammans med tiden Div1hockey tar och de som har ett så stort behov av att skriva skit har blivit lite för mycket på samma gång och då sa det bara krasch. Igen. Men – jag har varit här förut och jag har fördelen att jag vet att jag kan ta mig ur det här igen. Jag vet att jag är stark, det gäller bara att tänka så när dessa sämre stunder tar över. Men tillsammans fixar vi detta.

En av sakerna som fungerar som terapi för mig är just det här – att kunna hjälpa andra i samma situation. Att kunna informera och förmedla till de som vill lära sig. Alla dessa hundratals kommentarer och mejl vinner så mycket över de negativa åsikterna. Det är det som är så jäkla bra – jag äger Div1hockey och här är det jag som bestämmer vad som ska skrivas och inte. Inte de negativa människorna. Kan jag vara en röst utåt för de med psykisk ohälsa så tänker jag vara det. Punkt slut.

Kram till er alla
Mikaela

Dela inlägg:

En reaktion till “Psykisk ohälsa del 1- Ni kommer inte kunna tysta mig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *